Så görs vägningen

Vi ställer partiernas löften inför valet 2026 bredvid det de faktiskt gjorde i riksdagen åren innan, 2022–2026. Alltså: vad gjorde de i frågan redan innan de lovade något om den? Här står hur vi går till väga, och var gränserna för metoden går.

Så kopplas ett löfte till en handling

En koppling är sajtens minsta byggsten: ett löfte i ena änden, något ett parti gjort i riksdagen i den andra, och ett citat som visar att de handlar om samma sak. Så blir en till:

1. Ett program letar. Det söker igenom allt partierna gjort i riksdagen — egna förslag, frågor till ministrarna och omröstningar — efter sådant som kan höra ihop med ett löfte.
2. Citatet kontrolleras ord för ord. Varje träff måste bära ett citat ur dokumentet självt som visar vad saken gäller, och citatet jämförs tecken för tecken med originalet. Stämmer det inte läggs träffen åt sidan. Det kravet sänker vi aldrig.
3. En människa säger ja. Ingenting visas förrän en person läst citatet och godkänt det. Varken en språkmodell eller ett program får sista ordet.

Vad en cell betyder

Rutnätet har en rad per löfte och en kolumn per riksdagsparti. En cell fylls bara där partiet självt agerat: hur partiet röstade i en kopplad omröstning, eller att partiet självt skrivit en kopplad motion. I linje och emot beskriver riktningen mot löftet, inte om det är bra eller dåligt — att agera emot ett löfte kan vara precis vad en väljare hoppas på. Därför finns ingen grön-röd-skala; formen på cellen och det utskrivna ordet bär allt.

Vad som räknas som en handling

Arbetet i riksdagen ser olika ut. En ledamot kan föreslå en åtgärd rakt av — "arbetsgivaravgiften ska sänkas" — eller be regeringen utreda den: "se över möjligheten att sänka arbetsgivaravgiften". Eller bara beskriva ett problem: "dagens avgifter är för höga". De två första räknas som handlingar. Den tredje gör det inte — en beskrivning av läget är inte något partiet har gjort.

Att räkna även uppmaningar att utreda är ett medvetet val. Att begära en utredning är ett av de vanligaste sätt en enskild riksdagsledamot faktiskt kan agera, och att bara godta det skarpast formulerade förslaget skulle mäta hur partierna skriver i stället för vad de gör. Men en begäran om att utreda något är inte detsamma som att göra det. Därför står alltid det exakta citatet intill kopplingen: läs det, så ser du om partiet föreslog åtgärden eller bad någon annan titta på den.

Regering och opposition agerar inte likadant

Ett oppositionsparti driver sin politik med motioner. Ett regeringsparti driver den med propositioner — lagförslagen som regeringen lämnar till riksdagen. Registret väger motioner men inte propositioner, och skälet är att en proposition inte bär något parti: den skrivs av ett departement och läggs av regeringen som helhet. Att fördela den på regeringspartierna vore en bedömning av vem som drivit vad, och sådana gissningar gör vi inte.

Följden ska sägas rakt ut: läser man bara motionerna ser oppositionen flitig ut och regeringen tom. Det säger mer om rollerna i riksdagen än om partierna, och så ska tabellen inte läsas.

Vägen till regeringspartiernas handlingar går i stället genom omröstningarna. När ett förslag når kammaren måste varje parti ta ställning, och rösterna är offentliga, exakta och redovisade per parti — också när en ledamot röstar mot sin egen partilinje. Därför prioriterar vi omröstningar framför propositioner i det fortsatta arbetet. En omröstning visar vad ett parti gjorde när det gällde; en proposition visar bara att regeringen som helhet ville något.

Varför "i linje" dominerar

De flesta vägda handlingarna är partiets egna motioner, interpellationer och skriftliga frågor — och dem skriver ett parti sällan mot sin egen linje. Att i linje är så mycket vanligare än emot säger därför mer om vilken sorts handlingar som finns än om hur väl löften hålls. Omröstningar är den handlingstyp som på allvar kan gå åt båda hållen, eftersom partiet där måste ta ställning till någon annans förslag. Räkna alltså inte ihop registret till ett betyg: det visar vad partierna gjort, inte hur mycket de hållit.

Tomma celler är ärliga

Saknas en ren, kontrollerad koppling står cellen tom. Tomt är inte ett betyg och inte ett misslyckande att dölja — det betyder bara att registret ännu inte vägt just den rutan. Vi hittar aldrig på ett svar för att fylla täckning.

Vad vi aldrig låter avgöra

• Att inte ha röstat. Partierna kommer ofta överens om att lika många från varje sida stannar hemma, så att styrkeförhållandet består. Frånvaro är därför sällan ett ställningstagande. Vi visar den på ledamotssidorna, men den påverkar aldrig ett omdöme.
• Vad en ensam ledamot skrivit. Ett förslag som en ledamot lämnat in på egen hand hamnar på den personens sida, inte på partiets. Det är inte partiets linje.
• Frågor till ministrarna. Dem ställer ledamöter var för sig. De syns på personens sida, men ger inget omdöme om partiet.
• Vackra ord väger ingenting — på båda sidor. Många löften räknar upp flera saker på en gång. Handlingen vägs då mot den punkt den faktiskt träffar, och bara om den punkten lovar något konkret: en utpekad åtgärd, ett belopp eller en nivå. Lovar punkten att något ska bli "bättre", "starkare" eller "modernt" finns det ingenting att vara i linje med, och cellen står tom. Samma krav ställs på handlingen: en mening om varför något behövs är inte en åtgärd. Det är samma tröskel som avgör om ett löfte går att prissätta i Fläskvågen.

När vi har fel

Hittar du ett verkligt fel rättar vi det synligt, med en rättelsenot på berörd sida. Tyst rättelse förekommer inte. Varje koppling går att följa hela vägen till riksdagens eget dokument och, när den finns, en arkivkopia.